Del 1
Jag hörde ett ljud, men jag kunde inte riktigt tyda vad det ljudet kom ifrån och vad det var. Men så plötsligt märkte jag att ljudet blev högre och högre och nu kunde jag höra att ljudet kom från husbonden. Jag kände igen hans krassliga och bestämda röst. Han pratade högt till min lilla syster Katrin i vedboden. Jag somnade om igen i min lilla säng jag hade byggt av halm.
Men så plötsligt vaknade jag av att husbondes vrålade till min syster:
- Silvret glänser inte tillräckligt, du får putsa om allt igen!
Sen kom det hemska ljudet som jag inte ville höra. Ljudet som hördes som ett slag, någon som skrek och sen ett till slag. Jag kände hur det högg till i hjärtat, det där skriket kom från min syster, det kunde jag känna för varje gång jag hörde henne skrika eller gråta kom det där hugget i hjärtat.
-Gå ut och hämta äggen i stallet och se till att putsa om silvret!, sa Husbonden med en ilsken och bestämd röst.
Efter husbonden hade lämnat vedboden sprang jag dit.
När jag slängde upp den slitna dörren till vedboden såg jag min syster sitta i ett hörn rädd. Tårar forsade ner från kinderna. Tår efter tår, som en kran som man inte kunde stänga av. Hon höll sina händer som magen, jag lyfte ner dom och såg att hennes förkläde hade en röd blodfläck. Jag skyndade mig att hämta vatten och ett rent förkläde.
- Husbonden slog mig i magen med hans trä käpp, sa Katrin med en låg, tårfylld röst.
Såret var inte så djupt.
Jag tog hennes händer i mina och sa:
- Vi måste stå ut, husbonden ger oss tak över huvudet och vatten så länge vi gör hans sysslor. Sen gav jag henne en kram och så gick vi ut till stallet och hämtade äggen från hönorna.
Stallet kändes kvavt så jag öppnade ladugårdsdörren för att få in lite av den kyliga morgon vinden. Det va alldeles tyst, bara fåglarnas kvitter från trädtoppen hördes. Jag tog den gamla pinnkvasten i handen och började sopa stallgången. Min syster samlade ihop äggen från hönorna. Jag tog hinken med mig till den lilla brunnen bakom den stora eken. Jag fyllde hinken med det vatten och gick tillbaka till stallet. Jag gick in till husbondens häst och hällde vattnet i spiltan och började borsta hästen med den slita borsten.
Del 2
Morgonen därpå vaknade jag av att tuppen gal, Jag reste mig och gick mot den lilla trälådan med kläder. det låg bara ett rent förkläde. Jag satte på det och knöt snörena hårt mot min midja och sen satte jag fart mot stallet.
När jag öppnade ladugårdsdörren så stod inte husbondens häst i boxen.
Jag sprang ut till den lilla hagen för att kolla om min syster hade släppt ut den men den den va inte där, hagen stod tom. Jag kände att oron började växa och om jag inte skulle hitta hästen så skulle husbonden bli förbannad och jag skulle antagligen förlora mitt jobb. Men så plötsligt hörde jag ett gnägg, det kom från skogen. Jag sprang till skogen med oroliga steg, förbi träd efter träd, tills jag stod mitt framför en okänd man och bredvid han stod hästen. Jag bara stod där. Bara lät tiden rinna förbi, men så plötsligt sa mannen:
-Är detta din häst?
Det va en mycket stilig man. Han såg ut att vara lika gammal som mig, klädd i vit skjorta, håret kammat bakåt och glittrande och magiska ögon. -
-Ja, eller husbondens, tack så hemsk mycket, fick jag fram med en lättad röst
-Det va så lite så!, sa han.
-Vad heter du? sa jag.
-Jakob och du då? sa han.
-Amelia, sa jag
-Det va trevligt att träffa dig Amelia, hoppas vi gör det sa han med charmig röst.
Sen gav han han mig hästen, tog han min hand och kysste den. Och sen gick han in mot skogen igen. När jag gick tillbaka mot stallet kunde jag inte sluta le. Jag undrade vem han var och var han kom ifrån. Jag hoppades att jag skulle träffa han igen.
Jag lämnade hästen i stallet och började gå till torpet för att hämta den smutsiga tvätten. tvätten låg som vanligt på stentrappan i en hemmagjord korg.
Med den smutsiga tvätten gick jag ner till den lilla sjön, doppade tvätten och kramade ut den och doppade igen.
När jag va färdig med dagen sysslor gick jag in i det lilla torpet för att äta.
Min syster hade dukat fram saltsillen och potatisen. Jag började bli trött på att äta samma mat varje dag, men vad hade jag för val. Maten smakade som vanligt.
Precis när jag skulle resa mig från bordet och gå till sängs för ja va färdig med alla dagens sysslor sa husbonden:
-Amelia, kan du ta och mata alla djur och mocka hos hästen!, sa husbonden med en bestämd röst.
-Men jag är färdig med alla mina sysslor för dagen, sa jag med nervös röst.
-du säger inte åt mig unga dam, gå ut nu och stanna där!
Jag kände hugget i hjärtat komma, men jag visste att jag inte kunde säga emot han, så jag gick med tunga steg till stallet.
Men när jag stod där vid ladugårdsdörren och kollade upp mot himlen, hur alla fåglarna bara flög. Dom var så fria, de kunde ta sig var dom ville och jag skulle bara vara fast här.
När jag tänkte på dom fria fåglarna kom jag på vad jag skulle göra. En sak jag borde gjort för länge sedan, så jag skyndade mig att hämta min syster som precis hade plockat undan all disk. Jag tog hennes hand i min och sprang in i stallet och sa:
- Nu ska vi fly från detta stället, ja nu är det dags!, med bestämd röst.
min syster kramade mig hårt och sa:
- Ja det ska vi!
Del 3
- Men vi har inga pengar till biljetter!, sa min syster med besviken röst.
- Jag har en plan, möt mig vid den stora eken vid brunnen tidigt imorgon efter du hart gjort dina sysslor, sa jag.
Som vi hade planerat möttes vi tidigt nästa morgon vid den stora eken.
Min plan var att vi sen skulle hoppa på gårdsfarhandlaren. Han kom med häst och vagn varje torsdags morgon för att sälja sina varor till olika gårdar. Vi tänkte gömma oss i hans kärra när han var inne och levererade mjöl till husbonden. Vi va villiga att ta den risken, vi hade inga riksdaler, husbonden gav oss bara tak över huvudet. Vi kunde inte längre stanna här på detta stället. Vi ville se världen, bli som dom fria fåglarna på himlen.
Min syster hade tagit en bit bröd från stugan och jag hade fått tag lite ost.
När gårdsfarhandlaren kom inkörande på grusstigen med hans skruttiga, gamla kärra var vi beredda på att hoppa på. Han hoppade av kärran och lyfte ner sina varor och gick mot husbondens hus. När han hade gått in i huset skyndade vi oss fram till kärran och hoppade på.
Kärran var ganska stor och fylld med olika varor som tillexempel mjöl, kryddor m.m. Vi gömde oss bakom några hö-balar. Det låg några filtar i en korg som vi la över oss så ingen kunde se oss. Vi planerade att vid varje gård han stannade och sålde sina varor, då skulle vi ta luft, annars skulle vi inte klara att ligga under filten hela vägen fram till staden.
Gårdsfarhandlaren kom tillbaka med ett leende på läpparna för han hade lyckats samlat ihop några riksdaler som han höll i handen med ett hårt och stadigt grepp. Han steg på vagnen och tog tag i tyglarna och vagnen började sakta rulla längs den långa grusvägen. Där låg jag och min syster under ull-filten, hand i hand och beredda på det som skulle komma.
Efter många stopp på gårdar runt om i olika städer i regn och rusk är vi äntligen framme. Det kändes nästan lite overkligt.
Vagnen stannade och vi smet snabbt av och började vandra längs gatorna. Vi tänkte ta oss närmare centrum hoppas vi skulle hitta någon stans stans att bo och skaffa oss ett jobb.
Gatorna var fyllda med folk som rusade. Det luktade avföring från hästarna och rök från fabrikerna. Vagnar lastade med varor och annat kom farande in från olika håll. Jag och min syster hade ingen aning om var vi var, vi men vi visste att vi stod omringade av massa människor.
Men så plötsligt kom en tant rak emot oss. Hon var gammal kan jag tro, man kunde se att hyn hade många rynkor och hon haltade lite när hon gick. Hon var klädd i en lång vit kjol och ett ganska så smutsigt förkläde, håret dinglade i en lång fläta. Ögonen var väldig blåa och varma och det kändes som man kunde lita på henne.
- Ursäkta mig men ni värkar vara nya här, låt mig hjälpa er att komma i väg från folkvimlet!, sa tanten med en vänlig röst.
Vi bara nickade och följde efter tanten.
Efter vi hade gått en liten bit kom vi till en liten innergård bakom husen. Den var ganska mysig. Hönorna gick lösa och där fans några katter.
- Jag heter Margareta, vad heter ni om jag får fråga?, sa tanten med den behagliga rösten.
- Amelia, sa jag med blyg röst, och Katrin sa min syster efter mig.
- Om ni vill så kan ni få bo i min lilla stuga. Min man har precis gått bort så det finns plats, den ligger precis här nedanför gatan, men då får ni lova att hjälpa mig med att sälja mina varor i mitt lilla stånd.
-Jag och min syster tittade på varandra och sedan sa vi ja till tanten.
Del 4
Margareta hade en liten trästuga, det fanns ett bord och två stolar. På väggen hängde en ganska stor spegel med en silver ram.
- Det var min mormors spegel som jag har ärvt, sa Margareta med dyster röst.
-Ni kan sova här inne, ni kan hämta halm och fylla madrassen med, sa Margareta efter en liten stund.
-Tack, sa jag och Katrin samtidigt. Detta var bättre än att sova i ett kallt stall.
-Amelia om du följer med mig till mitt stånd så kan Katrin börja fixa här inne.
Margareta berättade för mig att här fanns många ficktjuvar eftersom detta är den rika delen av staden.
Jag följde med Margareta, ståndet låg precis runt hörnet. Gatorna var fyllda med folk. Längs gatorna fans det det många skjul med hovslagare och sömmerskor. Folk stannade med sina vagnar utanför vagnmakarens skjul. Små flickor dansade omkring i folkdräkter. Bakom dom höga husen kunde man se dom stora fälten. Himlen var klar blå och man kunde inte ana ett ända moln.
Jag och Margareta ställde oss bakom ståndet, på den slita bänken stod det en korg med några ägg, några påsar mjöl och lite hemvävda saker. Det kom fram en fru som köpte 2 ägg för en liten slant.
Efter att ha stått i ståndet nästan en hel dag gick beslöt vi oss för att gå hem.
Men när vi gick upp för gatan hörde vi någon som ropade borta vid vagnmakaren, folk började samlas runt och vi gick did för att kolla vad som pågick. Det var prästen. Han ställde sig ovanpå en av vagnarna och ropade ut till folkmassan som hade samlats runt.
-Ni ska komma till kyrkan. Inte heller gå till glädjehuset och dricka!, ropade prästen ut.
Folk började viska och säga emot.
-Hur vet vi att vi kan lita på dig?, ropade männen ut.
Jag och Margareta började gå hemåt.
Katrin hade städat i stugan och när vi kom in glänste spegeln och golvet var fritt från smuts.
Jag gick ut och matade hönsen och när jag kom in så var bordet dukat med Fläskkorv och sylta. Jag hade aldrig ätit det förr. På gården där jag jobbade innan åt vi bara saltsill och rovor.
Jag insåg att jag inte hade tänkt ett dugg på om Husbonden undrade var jag var. Men det var ett minne blott nu för vi hade det bra här. Med en mätt mage gick jag och Katrin till sängs.
Nästa morgon vaknade jag av att solen sken in genom fönsterrutorna.
Jag Satte på mig förklädet som hängde över stolen och begav mig ut. Margareta sa igår till mig att jag skulle kolla ståndet på morgonen för hon skulle göra några ärenden utanför stan.
Det var en varm augusti morgon, solen sken och fåglarna sjöng. Jag gillade verkligen att gå omkring längs gatorna. Men när jag gick där hörde jag plötsligt någon ropa mitt namn.
-Amelia?, sa en röst bakom mig.
Jag vände mig om snabbt och där stod Jakob, han som hittade min häst i skogen, han som kysste min hand.
Jag blev förs förvånad men sen blev jag glad, jag ville ju så gärna träffa han igen.
Han log mot mig och tittade rakt in i mina ögon och mina ögon tittade tillbaka rak in i hans. Jag kände igen hans glittrande och magiska ögon. Det kändes nästan som om dom talade ett eget språk, ett språk mellan bara dom.
-Jag jobbar som hovslagare mitt emot Margaretas stånd. Det är bara att komma över om du vill, det hade varit trevligt!, sa Jakob med glad röst.
Just vid det ögonblicket kände jag att jag hade det bra här. Vi får se vilka äventyr som väntar i framtiden, men just nu stannar jag här, ja just här.
