Det var en helt vanlig onsdag, eller förresten idag så skulle två tvillingar börja i vår klass. När vi satt där i klassrummet och hade vårt vanliga upprop så steg rektor Johan in genom den slitna klassrumsdörren. Efter han kom de två tvillingarna.
Ja, det här är Johannes och Daniel. Dom ska nu börja i er klass så ge dom ett varmt välkomnande, sa rektor Johan
Jag kollade upp från min mobil som jag hade suttit och pillat med under uppropet så fick jag en konstig känsla. Det kändes som om det bara kollade på mig. Jag kollade tillbaka på dom och då kunde jag se att de verkligen såg identiska ut. Huvudformen var exakt likadan och det fallande svarta håret som skymde en liten del av det vänstra ögat. Dom hade även samma kläder, ett par mörka jeans och en grön hoodtröja.
När sedan rektorn hade berättat tillräckligt sa han adjö och klampade ut. Kvar stod det två tvillingarna.
Då tar vi rast, sa vår fröken Lisa.
Anna och jag tog våra gympapåsar och började bege oss till gympan. Vi skulle köra handboll på gympan och dom två tvillingarna var med. Men det var då jag märkte det, när dom sprang och håret flög lite kunde man se att den enas öra var helt konstigt. Det var helt grått, nästan som sten. Jag kunde även se att den andra tvillingens tumme var likadan. Jag märkte inte det förrens nu eftersom han hade haft händerna dolda hela dagen. Det var något med dessa tvillingarna, något underligt.
Sista lektionen i skolan var matte. Jag kunde inte hitta min linjal så jag gick ut till mitt skåp och letade. Det var då jag jag kände två händer runt min arm. Jag greps av panik och när jag vände mig som hastigast så såg jag att det var tvillingarna.
-Kom, vi är inte farliga!, sa dom båda samtidigt. Jag hade aldrig varit i denna källaren, det hade nog ingen varit eftersom allt var täckt med damm.
Sedan drog dom med mig ut från skolan och ner i en källare och ställde mig framför en dörr dä det stod med stora bokstäver ’‘REKVISITASKÅPET’’.
-Vi är inte farliga, vi behöver bara din hjälp. Vi heter egentligen Arem och Arok och kommer från en annan värld. En värld som nu är på väg att försvinna helt tack vare Rojanerna.
Jag trodde det var ett skämt. Men sedan när dom berättade om hur rojanerna hade invaderat deras rike och deras mål var att förstena alla som bodde där och att det underliga örat och fingret var förstenat men att dom hann undan från att bli helt förstenade. Det var då jag började tro på det hela.
Men var vill ni att jag ska göra?, sa jag fundersamt.
För att kunna rädda vårt rike från rojanerna så måste man dra ut yxan från den heliga stenen vid kyrkan. Då förlorar rojanerna sin kraft att kunna förstena folk och dom faller ihop och blir aska. Det sa vår gammelfarbror till oss innan han blev förstenad. sa Arem.
Du är den enda ända som kan hjälpa oss. Vi har kommit till er värld för att hämta dig. Snälla hjälp oss, du är vår enda chans!, sa Arok ledsamt
Jag kände att jag inte hade något val. Jag var tvungen att göra det, göra det för dem och hela deras rike.
-Det enda du behöver göra är att stiga in i rekvisitaskåpet med oss så kommer vi till vår värld.
Jag gjorde som dom sa. Steg in i skåpet och kände hur jag sögs med i en tunnel. När vi kom fram så landade vi under ett konstigt träd. Allt i denna världen såg så färgglatt och glatt ut. Träden var i olika färger och den lilla staden lös i alla regnbågens färger. Det såg nästan tecknat ut. Jag kunde inte förstå hur man ville förstena denna underbara värld. Sedan när jag vände mig om för att prata med tvillingarna så bara pekade dom mot andra sidan. Den sidan var helt förstenad och det åskade och blixtrade. Jag kunde kännas deras sorg.
-Det är dit vi ska, vid den gamla kyrkan längst in i staden. Men vi måste vara försiktiga, rojanerna kommer när man minst anar det. Vi har inte mycket tid på oss. Du måste dra ut yxan ur den heliga marken innan månen har nått högst upp på himlen. Om du inte hinner så kommer det vara förstenat för alltid, berättade tvillingarna.
Sedan började vi gå mot det förstenade riket. På vägen kunde man se att folk hade blivit förstenade, dom såg ut som statyer. Även alla husen var förstenade. Allt såg så dystert ut.
När vi hade gått väldigt länge så började månen komma närmare sin punkt på himlen. Det var då jag hörde en massa häst hovar mot stenmarken. Det var rojanerna, det kändes jag på mig. Dom kom i fullfart mot oss och vi försökte springa från dom och gömma oss bakom ett stånd. Jag hann precis kasta mig bakom ståndet innan dom såg mig, men tvillingarna hann inte. Dom blev förstenade. Hela kroppen, som statyer. Det var hemskt men jag kände att jag var tvungen att göra detta för dom nu.
När rojanerna hade undersökt området och började gå tillbaka reste jag mig och började gå mot kyrkan. Det var knappt någon tid kvar nu. Månen hade nästan nått sin punkt på himlen och jag var tvungen att springa allt vad jag kunde till kyrkan. Nu kunde jag äntligen se den heliga stenen med yxan i. Men det var då jag hörde hästhovarna bakom mig igen, det var rojanerna igen. Dom hade hört mig springa. Jag slängde mig på stenen över yxan och tog ett stadigt grepp runt skaftet och drog allt jag kunde. Det var nu eller aldrig. Jag lyckades precis innan rojanerna hann ta mig. Jag såg hur rojanerna föll ihop och kvar var bara aska. Nu kunde jag se hur alla människor började leva igen och hur riket fick tillbaka sin färg. Det var magiskt.
Sedan kände jag hur jag sögs till baka igenom tunneln och plötsligt stod jag där utanför rekvisitaskåpet och då hörde jag tvillingarnas röst som sa:
-Tack, du räddade oss!
Just vid det ögonblicket kändes allt så bra.
.JPG)
.JPG)
.JPG)
